En solskenshistoria...
Nog är vi på väg att snart bli en Svanenmärkt anläggning. Men först en annan Svanenhistoria...
Svanen, eller Lennart som vi kallar honom, började komma upp till herrgården en dag i början av februari. Det hade snöat ihärdigt och ett tjockt vitt täcke hade lagt sig över våra ägor. Lennart kom till oss, lite smått förvirrad. Personalen kunde hitta honom på de allra underligaste platserna. Vid visningar, ja nog blockerade han vägen för oss och småfräste ilsket mot våra kunder. När det kom varuleveranser, ja då vägrade han släppa in någon utomstående genom köksingången. Som en vakthund har han legat på både det ena och det andra stället - överallt förutom nere vid sjön.
Vi tyckte det var lite märkligt att han sökte sig till oss. Vad ville han egentligen? Varför var han inte med de andra svanarna, och simmade han med? Till slut ringde vi till Viltjouren. Där fick vi berättat att svanarna kan känna sig lite vilsna när snön breder ut sig och det kan vara svårt för dem att hitta till vattnet. Vi frågade vad vi skulle mata honom med och svaret löd; bröd och sallad.
Tiden gick och Lennart blev ett vanligt inslag i vår vardag. Men gradvis började hans hälsa försämras. Då vi hade weekendhelgen vecka 9 blev han allt svagare. Vi försökte mata honom men han ville inte riktigt vara med. Denna dag töade det också för att därefter frysa rejält under natten. Termometern kröp ner mot minus 15 grader och när vi kom till jobbet på söndagsmorgonen hade vår käre Lennart frusit fast.
Stackaren låg där, helt fastfrusen utanför köksingången. Skakandes. Och ynklig. Personalen ringde Viltjouren direkt. Torbjörn från Viltjouren ryckte ut för att hämta Lennart. Vid det här laget var han så utmattad och svag att han inte ens försökte göra motstånd. Han fogade sig lugnt då han sattes i en bur. Personalen samlades på trappan för att vinka av vår vän. Och vi såg bilen försvinna upp i allén.
Givetvis har vi tänkt mycket på vår kära Lennart. Det har känts tomt och vi har varit oroliga. Så häromdagen ringde jag återigen Viltjouren för att höra mig för...
Viltjouren berättade då att svanen varit i väldigt dåligt skick, dagen då de hämtat honom. De fick värma honom med fläktar och de fick lirka i honom mat. Men nu mådde han mycket bättre. Dessutom fick jag veta att han var en hon. Lennart var en Lella. Och där inne i värmen så hände det grejer. Lella hade fått riktiga vårkänslor. För till Viltjouren kom nämligen en lika förvirrad manlig svan. Stilig som få. Och singel han med. Tycke uppstod och tillsammans verkar de nu mycket lyckliga.
Så; Vår Lennart har blivit en Lella och fått en stilig man på köpet. Nu arbetar vi för att detta kärlekspar ska släppas ut i vår fina vik utanför herrgården. Ja, för någon mer romantisk plats har jag svårt att tänka mig...
Jag hoppas nu att viltjouren hörsammar vår vädjan och att de också tackar ja till vår middagsinbjudan på Krägga Herrgård. Det är det minsta vi kan göra för att visa vår uppskattning för de fantastiska insatser de gör för djuren.
Peter Tzintzis
