Göteborgsvarvet 2009

 
- Varför tackade jag ja?

Sara på Vingruppen hörde av sig för mycket länge sedan och undrade om jag inte var sugen på att springa Göteborgsvarvet. Frågan kom i god tid innan och jag tyckte att erbjudandet var lockande. Fest och sånt. Det var det jag hörde. Fest. På kvällen. Efter själva loppet. Flera av tjejerna på jobbet pratade om detta med Göteborgsvarvet. Och om sin träning. De verkade ju pigga. Och glada. Och friska. Hmm... Jag är ju i och för sig långt ifrån vältränad, tänkte jag, men det är ju inte imorgon jag ska springa direkt. Jag hinner ju träna hela vintern och våren och vara i god form lagom till loppet. Jag tackade ja. Många gånger efter det har jag ställt mig frågan; varför. Varför tackade jag ja?

Men något hände. Jag gick in i min lilla bubbla och tyckte att det kändes lugnt. Jag kommer att hinna. Jag börjar jogga en annan dag. Lite längre fram. När solen skiner och så. Och så en morgon... kom mejlet. Sara skickade en hurtig hälsning att; "bäste löpare nu är det 23 dagar kvar till Göteborgsvarvet och…."

Ahhhh. 23 dagar. Jag hade ju inte ens påbörjat min träning än. Hur skulle jag hinna? Samma morgon klockan 0700 pallrade jag mig ut i spåret. Herregud vad segt det var! Jag som gått och inbillat mig att jag på något sätt skulle vara i lika god form som när jag gjorde värnplikten som militärpolis. Men ack vad jag bedrog mig. Det kändes som jag stod i sirap upp till knäna och andhämtningen var långt ifrån normal. Folk i spåret tittade snett på mig. Som om de blev livrädda där jag drog fram, lika graciöst som Quasimodo med ett par löparskor.

Men skam den som ger sig. Jag införskaffade en pulsklocka och jag hann ut sex pass med en längsta sträcka på 8 km. Sen som vi alla vet; på det sjunde smäller det.

Vi som skulle springa var Cecilia och jag från Krägga samt Ulrika och Tanja från Tammsvik. Vi bestämde oss för att åka ner till Göteborg i gemensam bil. Och i bilen chattrade damerna vill jag lova. Och jag började ana att deras form låg en bit från min egen. Men jag satt tyst. Avslöjade ingenting. Och jag hörde hur Tanja och Cissi orerade om att de skulle springa maraton om två veckor och påstod att man kunde se Göteborgsvarvet som ett sista långt träningspass inför maran. Ja ni läste rätt: Träningspass!!

Ulrika hade också varit ute mycket och även hon verkade säker på att hon skulle klara loppet med bravur. Jag kände mig skamsen och ljög och sa att jag varit ute betydligt fler gånger än jag verkligen hade och att jag i alla fall varit uppe och nosat på milen. Vilket jag naturligtvis inte hunnit.

Nåja. Väl på plats i Göteborg träffade vi hela gruppen som skulle springa. Vi var väl ett 30-tal. Jag förstod ganska snart att jag var ensam om min ringa träningsmängd. Men tillsammans med de andra laddade jag med pastabuffé och taktitsnack. Sedan tidigt i säng. Ladda.

Dagen D. Vaknade och kände mig ovanligt pigg i benen. Men nervös. Timmarna gick förvånansvärt snabbt och snart var det dags för loppet. Samling och start i sista stargrupp. Loppet disponerade jag enligt goda råd som jag fått;. Dricka på alla vattenkontroller och hålla mig inom ett visst intervall på pulsklockan. Tanja, Cissi och Ulrika förvann i fjärran och kvar var jag. Alldeles allena. Själv mot klockan och med min utomordentligt dåliga kondition. Men det kändes faktiskt okej. För efter någon mil hände något.

Jag började helt oväntat att plocka placeringar. Som en antilop svischade jag fram. Och den känslan gav mig massa energi. Känslorna spelade mig ett spratt. Efter 15 km blev jag euforisk av att höra musik. Vet inte hur jag hade reagerat i vanligt tillstånd över att höra frälsningsarmén spela men förmodligen inte med samma rysningar som under loppet. En annan gång blev jag ledsen då jag kom på att jag inte hört av mig till mina vänner som bor i Göteborg så att de kunde heja på mig.

I mål kom jag i alla fall på den blygsamma tiden 2.17 - men jag var nöjd. Och jag fick min efterlängtade fest då Sara från Vingruppen bjöd på en oförglömlig kväll. Det var längesedan jag hade så roligt. Så nöjd! Så kul!

Nu har jag fått blodad tand. Är anmäld till både Midnattsloppet och Stockholm halvmaraton. Och en sak har jag lovat mig; att ge mig själv en ärlig chans denna gång. Att vara lite snällare mot min kropp och faktiskt träna ordentligt. I god tid. Och jag ser att vägen till målet är minst lika viktig som målet i sig.

 Och nu vet jag, varför jag tackade ja. Att springa gör mig glad. Det ger mig energi och jag håller mig frisk.

Och om du vill ut och jogga och ha sällskap, när du är gäst på Krägga Herrgård, säg till mig. Jag säger JA.

Peter Tzintzis
Hotellchef Krägga Herrgård